jag vågar iallafall chansa och se hur det går.

Vissa stunder kan det kännas ensamt och alla undrar vad jag tänker på.

Är det långa nätters fara att se det man vill se och vara den man vill vara? 

Och ha någon att ty sig till, när långa nätter inte blir som man vill?

Jag tror ändå att ni ser hur jag tänker på nått,
hur jag längtar mig bort som en fågel i bur.

Jag klarar ingenting och allt jag gör blir bara fel. 

Jag känner mig så obekväm och stel. 

Jag vrider mig på nålar.